För lite drygt en månad sedan var det nylansering här på min webbplats. Lite finjusteringar i utseendet, men den stora skillnaden var att jag bytte publiceringsverktyg. Från Symphony till Wordpress.
När jag byggde första versionen av min frilansfirmas webbplats var det efter stor beslutsvånda jag landade hos Symphony. När jag för tre år sedan började bygga gjorde jag ett försök med Wordpress. Men då lyckades jag inte få till alla funktioner jag ville ha. Istället blev det Symphony, som är ett fantastiskt flexibelt publiceringsverktyg. Det krävdes att jag lärde mig XSLT, men det var det värt. Den underliggande arkitekturen gör det möjligt att bygga precis den webbplats man behöver. Den absolut största fördelen jämfört med Wordpress är att Symphony låter mig definiera exakt vilka typer av fält webbplatsens olika avdelningar ska ha. I mitt artikelarkiv innebar det bland annat rubrik, nedryckare, ingress, brödtext, men också fält för vilken tidning artikeln är publicerad i, en länk till tidningens webbplats om artikeln finns där och ytterligare några bitar.
När Wordpress tog klivet till 3.0 kom stöd för Custom Post Types, vilket är ett steg åt samma håll. Men fortfarande tycker jag att Symphonys flexibilitet är överlägsen.
Det var knappt 200 ord som beskriver fördelar med Symphony och lite klagomål över att Wordpress inte är lika flexibelt. Så vad fick mig att trots detta lämna Symphony och byta till Wordpress? Med ett ord: Användarna.
Jag ville som så många andra skapa automatiska blogginlägg av mina anteckningar i Google Reader, de som blir mina dagliga webbtips-poster här i bloggen. Men till Symphony fanns ingen färdig lösning och den jag hackade ihop på egen hand fungerade aldrig som jag ville, kunskaperna i PHP räckte inte hela vägen fram. När det dessutom visade sig vara väldigt komplicerat att få Disqus att trivas med Symphony, då bestämde jag mig i våras för att ta en ny titt på Wordpress. Den här gången var det inga problem att bygga webbplatsen så som jag ville ha den, och därmed fattade beslutet sig själv.
Wordpress är i grundutförande ett väldigt bra publiceringsverktyg, men det är det stora utbudet av plugins och teman som gör det så enkelt att jobba med. Vid sidan av Postalicioius, för mina dagliga webbtips, och integrationen med Disqus, ett exempel till: Att hitta en tema som såg ut som jag ville visade sig svårt, men i ThemeHybrid hittade jag ett stabilt framework som tack vare ett helt avskalat undertema var väldigt enkelt att bygga vidare på.
Det är inte första gången användarna som bidrar till att göra en produkt bättre blir det som fäller avgörandet. Ett annat exempel är Opera, som länge var min webbläsare. Men numera startar jag bara Opera när jag sitter på ett trögt wlan eller uppkopplad via mitt mobila bredband för att då dra nytta av den smarta turbo-funktionen. Istället använder jag nu Googles Chrome som min standardläsare. Men det är inte för att Chrome i sig är så mycket bättre. Det beror istället på Feedly, som presenterar mina prenumerationer i Google Reader på ett smartare sätt, A Bit Better RTM som gör att göra-listorna hos Remember The Milk användbara och för att det är lätt att spara webbsidor i Devonthink.
För ett år sedan skrev jag artikeln Så öppnas nätet för nya häftiga tjänster i Ny Teknik. De två första meningarna i ingressen lyder "Ensam är svag på nätet. Vägen till succé bygger i dag på öppenhet — webbtjänster blir starkare när andra bygger på med egna finesser." Det var sant då, och är det i ännu högre grad idag.
Vinnare är inte längre nödvändigtvis den bästa produkten. Vinnare är den som lyckas locka de bästa användarna.